Att förklara ramar för sin häst är otroligt viktigt men kanske inte alltid så lätt. Häromdagen hälsade jag för första gången på Sarah & hennes 22-åriga Dito. De har känt varandra i flera år men inte riktigt hittat kommunikationen i hanteringen från marken vilket har blivit ett litet stressmoment för de båda. Det har även försvårat i olika situationer som t.ex vid lastning. Dito som har en bakgrund som travare var lite nervös vid början av träningspasset. Han trampade rundor, buffade på matte och hittade på egna små göromål när han inte visste riktigt vad som förväntades av honom. Vad fick vi börja med? Jo, att förklara ramar/bubblor och att man som häst faktiskt kan slappna av trots att man befinner sig på ridbanan. Matte har ju koll på omgivningen ;) Det tog faktiskt inte så lång stund innan Dito började förstå vad vi ville även om han hade lite svårt att bara accptera det rätt upp och ned. Som 22-årig nordsvensk har man ju lite pondus och har blivit van vid att saker och ting ska vara på ett visst sätt. En förutsättning för kommunikation är ju också att häst och ryttare ger varandra uppmärksamhet, försöker lyssna till varandra och skapar ett gemensamt språk som båda förstår. Övningen "klockan" visade sig vara en viktig nyckel i detta arbete. Genom övningen kunde Sara bli tydlig när hon med sin förlängda arm (spöet) försökte förklara vad hon önskade av Dito, nämligen att han ska flytta sig för tryck, ge plats för sin matte och inte nonchalera henne eller gå emot henne. Efteråt blev det även försök till lite underträdelse och oj vad Dito hade börjat lyssna :)) Ekipaget gjorde jätteframsteg bara under den lilla stund jag var där.  Sarah var tydlig och konsekvent och kul var det efter passet när hon uttryckte: "Men titta, nu står han helt avslappnad och utan att buffa... nu när vi står och pratar... Brukar han ju aldrig kunna göra!"

Dito & Sarah vill lära sig kommunicera bättre, först och främst från marken.

#ridkonst  #dressyr

Sto som Venus är ända ut i hovspetsarna ifrågasätter hon allt. Ingen orättvis behandling tillåts och hon vill ha ett tydligt partnerskap där hon visst kan låta sig föras, men endast under förutsättning att jag vet exakt vad jag gör som ledare. I alla situationer, annars får det vara... Detta kan naturligtvis vara lite påfrestande men är väldigt lärorikt för mig som ryttare! ;)

Under några dagar så har vi faktiskt lagt den vanliga träningen lite på hyllan, framför allt så har jag själv behövt tid att smälta allt fantastiskt innehåll från Bent-kursen vi var på för ett par veckor sedan. Venus och jag har således bara tagit det lugnt i fina vädret, ridit ut i skogen och tagit dagen lite som den kommer. Men så igår förflyttade vi oss till gräsplanen bakom ridhuset där jag började med att fokusera på att bli tung i mina armbågar, hitta min egen rotation på voltspåret för att sedan börja föra Venus bogar mellan tyglarna. Det brukar hända ganska ofta att vi hamnar i  situationer där Venus får för mycket påskjut i förhållande till bärkraft men jag upplever allt tydligare att arbetet med att lösgöra bogarna är ett bra verktyg för att hjälpa henne bibehålla sin balans. Svaret på yttertygeln var inte helt på plats och här fick jag använda spöhjälpen för att tydliggöra. Jag försökte också tänka på att följa med sitsen, men att inte följa mer än vad som precis behövdes då det är så lätt att jag annars stör henne och hon spänner till och börjar skovla på.  Slutligen försökte jag också så ofta jag kunde sänka handen och ge en längre tygel samtidigt som jag bad henne att följa min sits så att balansen och formen bibehölls. Jag har ju fortfarande så svårt att koppla bort mina gamla vanor från tävlingstiden så det här med att länga tygeln och vara mer stilla i min sits behöver jag ständigt tänka på... Det tog ett tag men jag hittade absolut en känsla, åtminstone en aning om hur bra det kan kännas när vi båda följer varandra i balans och där det är sitsen som för. Venus verkade också tycka att jag skötte mitt jobb som förare och kunde slappna av ovanligt bra trots bussar och lastbilar som passerade. Ett härligt pass! :)

 Jag satte uppenbarligen kameran lite för långt ifrån :))

#ridkonst  #dressyr

Anky van Grunsvens man uttalar sig om ridkonsten. Han kan ju vara felciterad men jag blir allt förundrad över hur otroligt dålig kunskap det verkar finnas även bland eliten om dressyrens historia.   

Det har genom historien alltid funnits två parallella "tekniker" inom stridskonst som påverkat hästutbildningen. Om man som t.ex indianerna stred på öppna vidder, med pilbågar, utan att hålla i tyglarna och med behov av att förflytta sig snabbt längre sträckor, då hade hästens snabbhet och skjutkraft den avgörande betydelsen för överlevnad. Om man som Xenophon i Grekland behövde ha en ytterst förbar häst för att kunna strida nära sin motståndare, förflytta sig genom ojämn klippig terräng och kunna vända snabbt i balans, då blev det samlingen/ bärkraften som prioriterades vid hästens utbildning. Fram t.o.m 1700-talet då man fortfarande hade närkamper till häst så baserades mycket av Europas ridkonst på just förmågan att samla och att kunna föra hästen enhändigt. Tävlingsdressyren idag har emellertid sitt ursprung i den ridning som lärdes ut vid kavalleriet under 1800-talet. Då hade det blivit en helt annan krigsföring OCH ridning f.a med tanke på att skjutvapnen hade utvecklats. Den tusenåriga ridkonsten kom i skymundan och nu ställdes det istället krav på ryttarnas förmåga att kunna förflytta sig i ett bestämt, ofta snabbt, tempo. Dressyrtävlingarna var från början således till enbart för militärer, programmen bestod i stort sett av att rida rörelser längs raka spår och i angiven hastighet (manövertrav t.ex skulle ridas med 200 m/minut).  Först in på 1930-talet började även rörelser som piaff, passage och piruetter tillföras programmen. Men kunskapen om bärkraften och övriga förutsättningar för att utföra dessa samlande rörelser fanns ju i den tidigare ridkonsten, ridkonsten som nu hade "glömts bort"...

Med ovanstående i åtanke är det kanske inte så konstigt att tävlingsdressyren idag ser ut som den gör. För egen del så vill jag inte driva mot bettet och uppnå en massa påskjut på bekostnad av bärkraften. Jag vill inte att min häst (eller andra) ska gå med sänkt ländrygg bara för att kunna sprattla med frambenen, jag vill inte ge min häst kotledsinflammationer för att jag inte lärt henne forma sig efter volten och att bära sig själv på det böjda spåret, jag vill inte  ta till extrema mentalt och fysiskt nedbrytande träningsmetoder etc. etc. Jag har som mål att få bogfrihet kommen av bakbenens bärkraft! Jag vill att hästen trampar in med bakbenen under tyngdpunkten och bär upp mig och sig själv, villigt, i balans, med rundad rygg och lätt framdel. Jag vill också kunna lära mig att kommunicera så väl med min häst att jag enhändigt kan föra henne med sitsen i allt svårare rörelser. Framför allt vill jag att min häst har kul, att hon stärks av dressyren både fysiskt och mentalt och att hon genom träningen får en ökad chans att nå hög ålder. Det tar tid och det ser kanske inte så extremt flashigt ut, men det är en biomekaniskt och mentalt sund ridning och det är otroligt utvecklande, inte minst för mig själv som ryttare...

Ankys man Sjef Jansen skiljer inte på potäter och morötter utan uttrycker sig angående ridningen och hästarna på spanska ridskolan; "their level and motions are very far behind compared with trained sport horses". Vad baserar han detta på?  Dagens tävlingsdressyr och ridkonsten har ju uppenbarligen inte samma mål!

https://www.facebook.com/ann.nihlgard/posts/766848420015527

#ridkonst  #dresssyr

Det fanns flera pusselbitar att ta med sig hem från Bent-kursen förra helgen och naturligtvis har jag och Venus redan börjat experimentera för att se om vi kan försöka lägga några av bitarna på plats ;) Då det gäller sitsen så har jag börjat kunna hitta lite av rotationen i min egen kropp men det finns så otroligt mycket mer att jobba med. Inte minst så är Venus väldigt tydlig när jag spänner till någonstans då hon genast lägger sig på hand. Något som Bent sade och som kanske är så självklart så att jag inte ens har tänkt på det är att när det väl känns bra i handen så ge sitsen som huvudsaklig uppgift att försöka bibehålla det där som känns bra. Och hur gör jag det? Jo genom att vara mjuk och följa, men inte följa överdrivet som jag kanske gjort tidigare. Blir det för mycket så stör jag hästens rörelser och balans. "Du ska inte följa mer än vad som precis behövs" sade Bent och jag märkte genast en förändring till det bättre.  Kanske blir det också ett litet annat förhållningssätt för mig, det här med att lägga fokus på att förvalta det som är bra, då jag har lätt annars att istället fokusera på det som inte känns bra. Häromdagen här hemma, när jag i skritten låtit indirekt tygel föra vikten mellan bogarna och låtit skänklarna föra bakdelen mellan sig, så fick jag i alla fall till sist Venus "mellan hjälperna". Jag försökte då bli stilla men så mjuk i sitsen som jag kunde. Som svar så fick jag en häst som också blev mjuk, som höjde bröstkorgen och lättade på hand. Det blev bara några steg som vi lyckades bibehålla den där goa mjuka känslan men nu vet jag åtminstone att det är möjligt att hitta den även hemmavid  ;)

Oj vad det är nyttigt att se sig själv på kort...  Lotta Tannerstedts man fotograferade under kursen. Mer om Tannerstedts photography finns på https://www.facebook.com/tannerstedtphoto 

#ridkonst  #dressyr 

Gång på gång så inser jag vilken glädje det innebär för mig själv att kunna "göra gott"... Som instruktör inom ridkonstens grunder hjälper jag människor och hästar till en bättre relation, kommunikation och hälsa. Och vilka kickar man får som instruktör när träningen ger resultat! :) Igår så fick Linda och hennes andalusierkorsning Arisco sin andra AR-lektion. Redan när vi gemensamt gick till paddocken såg jag vilken skillnad det blivit i hela Lindas rörelsemönster och hur förtroendet och tilliten mellan henne och Arisco ökat sedan första gången vi sågs två veckor tidigare. Från att ha haft en buffandes, puffandes, nafsandes, trängandes och ganska oförskämd  pålle så hade Linda nu en häst som accepterade henne som ledare. Han var visserligen lite otålig emellanåt men han ställde mestadels frågor om vad som skulle hända härnäst, han var intresserad av att kommunicera och han försökte efter bästa förmåga följa mattes hjälpgivning. Linda som vid den första lektionen fått redskap till att sätta ramar och samtidigt vara följsam hade övervunnit en hel del av sin osäkerhet. Som resultat hade hon också upplevt en stor skillnad i den vardagliga hanteringen av sin häst. Framför allt upplevde hon att Arisco blivit lugnare samt att det fanns betydligt mer glädje i samvaron mellan de båda. Vilket jobb de båda har gjort! Nästan så att man blir lite tårögd...

Efter att Arisco börjat förstå att det inte längre är acceptabelt att "springa över" eller "sitta i knäet" på matte så fick de båda igår prova på ramar och hjälpgivning i underträdelsen. Gick ju hur bra som helst! :)

#ridkonst  #dressyr

Efter en fantastisk helg börjar jag nu återkomma till vardagen och ta tag i saker och ting, som att blogga till exempel ;) Helgens kurs för Bent Branderup var väldigt givande och det kändes nästan som om den var utformad för att kunna besvara exakt de frågor jag själv brottats med sista månaderna. Min första läxa är att fortsätta skola handen så som jag redan börjat göra i träningen frän utsidan på marken. Detta för att jag så småningom ska kunna sköta handens hjälpgivning "med automatik". En oberoende hand är ju en förutsättning för att jag ska kunna utveckla min följsamhet och hjälpgivning från sitsen. Roligt var under kursen att jag när jag red kunde ta tyglarna i en hand och föra även i vänster varv vilket jag aldrig lyckats med innan. Det som tidigare känts alldeles bakvänt kändes nu ganska så ok så träningen från marken har uppenbarligen redan börjat ge resultat! :) En annan läxa är också att göra sitsen oberoende av underskänkeln i samlingen. Här finns uppenbarligen en spänning som jag måste få loss. Efter att under en lång tid ha varit så fokuserad vid min skolios effekter och spänningarna i bröstrygg, axlar och bröstkorgsrotation så är det kul att att nu ha fått lite annat att tänka på :)

En liten filmsnutt från i lördags där Bent hjälper mig reflektera över sitsen

#ridkonst  #dressyr
 

Det här med att föra hästen på en hand från marken och från utsidan kräver sin man/kvinna, speciellt om hästens mankhöjd befinner sig över den egna axelhöjden ;) En av fördelarna med positionen på utsidan är att man lite lättare kan föra över hästens vikt i halten till inner bak vilket ju är en av Venus och mina utmaningar. Då jag var nere hos Bent fick jag också som läxa att skola min hand genom att vara noga med att hålla koll på handens position, hålla rätt på kapsonens respektive stångens tyglar (...) lära mig ställa hästen i nacken med hjälp av handens rotation och fingarnas rörelser samt föra skuldrorna genom de indirekta tygeltagen då jag förflyttar hela handen lite sidledes. Jag har inte hunnit träna arbetet vid hand så jätte mycket men jag tycker nog det går klart bättre att hålla rätt på allt jämfört med när jag var i Danmark. I eftermiddag så åker jag till Slöinge där Elise Nilsson anordnar helgkurs för Bent. Vi får väl se vad läxan blir denna gång. Eventuellt blir det möjlighet att rapportera lite under helgen, annars återkommer jag på tisdag :)

Förr hade man mindre och framför allt lägre hästar än vad vi har idag. Då var det så klart lättare när man skulle utbilda hästarna vid hand. Jag blir allt lite trött i armar och bröstrygg efter en stund med armen i detta läge ;)

#ridkonst  #dressyr

Det finns så mycket att lära och så många vägar att välja och komplettera med för att komma närmare sitt mål. Igår testade jag för första gången "funktionell integrering" (FI) ifrån hästryggen :) Anna Gunnarsson som ju är utbildad Feldenkraispedagog kom med sin pall och klättrade sedan upp på översta trappsteget efter att ha placerat sig alldeles intill Venus och mig. Efter att ha undersökt formen på min kotpelare, gjorde hon små rörelser åt mig och guidade mig till en såväl höger- som vänstersits medan jag satt i sadeln. Och visst fick vi ett resultat! För att kunna få rätt på min besvärliga högeraxel som jag av någon anledning alltid vill skjuta framåt så måste jag bättre hitta känslan av tyngd i armbågarna. Inte på så vis att jag aktivt tar axeln bakåt eller armarna närmare kroppen utan helt enkelt att jag slappnar av i högersidan, verkligen riktar uppmärksamheten mot och ger efter för tyngdens kraft nere i armen. Om jag kommer ihåg rätt så beskriver bl.a också Sally Swift hur armarna ska hänga tungt ifrån axlarna liksom från ett ok. Denna känsla behöver jag nog jobba lite extra med ett tag för att kunna befästa. Jag behöver också fokusera mer på att "andas med ländryggen" för att komma rätt i sätet. Detta knep har jag använt mig av tidigare och upplevt så positivt men sista tiden helt enkelt glömt bort att använda...  Roligt var i alla fall när det blev "rätt", Venus var väldigt inkännande, bjöd på en böjning utifrån min sits och började förflytta tyngden fram och tillbaka i takt med min andning :)) Nu är jag naturligtvis nyfiken på om jag klarar detta på egen hand och ser fram emot dagens ridpass! 

Anna från Anna´s KroppsCentrum bekantar sig med Venus innan hon plockar fram pallen och sätter igång FI-lektionen

#ridkonst  #feldenkrais